Sivia slår rekord – i grenen fiasko

Jag kan inte begripa hur man lyckas sunka ned ett 1960-talshusbygge till synes helt normalt, på stans bästa läge, skriver Kurt Berggren.

Sivia torg visar att det inte alltid behövs  krig för att förstöra en stad, skriver Kurt Berggren.

Sivia torg visar att det inte alltid behövs krig för att förstöra en stad, skriver Kurt Berggren.

Foto: Niklas Skeri

Insändare2023-10-13 08:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rekord är till för att slås heter det, även i grenen fiasko. Sivia-komplexet är ett gott försök i privatekonomins gränslösa sport. Stat, regioner och kommuner försöker också men i kraft av att inte kunna gå i konkurs för Särimmer finns ju som ekonomisk back up.

Symbolvärdet av att lyckas kvadda ett på sin tid lysande projekt applåderat av alla, kommer inte glömmas på länge. Framför allt inte om Uppsala mot allt förnuft blir Kulturhuvudstad innan man hinner dölja skandalen. Siviakvarteret har uppenbarligen varit en stafettpinne med ett givet olycksöde som ingen såg. När bygget invigdes var det med stämpeln att det var något extra sett till hur Uppsala city såg ut. Då på 1960-talet gjordes stora ansträngningar att kvadda innerstaden och göra den till betong-getto för mera bemedlade. Detta pågår fortfarande.

För oss unga fanns i Siviakomplexet en biljardhall som fick oss att känna en doft av den stora världen. Där kunde man prova på nummerboll och carambole, sånt man endast såg på bio. Det var också nåt alldeles extra med boendet där, lite känsla som nere på kontinenten.

Alla ägare som genom åren varit värdfolk har väl haft sina egna värderingar. Men jag kan inte begripa hur man lyckas sunka ned ett 1960-talshusbygge till synes helt normalt, på stans bästa läge. När Nynäshamnlegenden Batljan dök upp för några år sedan med Rik(S)hem trodde jag att Sivia åter skulle att blomstra. Han blev diskad på grund av alltför utvecklat affärstänk och startade eget. 

Nu står vi där och ser ned på en krater av klappersten och det kan ju bli en attraktion. Om inte annat som en symbol visande att det behövs inte alltid krig för att förstöra en stad. Förslaget för en tid sedan om att upplåta Vaksala torg till parkering vid UKK-event utvecklades till ett motförslag att bygga garage under torget. Därmed förvandlas en enkel och begriplig åtgärd, att linjera ytan och skylta upp den, åter till ett X-miljonprojekt som väcker löje. Men Särimmer betalar ju som vanligt.

Det diskuteras om bevarande av växande skog som koldeponi och skog i underjorden som via nygamla våtmarker ska fås att sluta puttra av gas. Varför inte ett ord nämns om rivningar av hus byggda av tegel, trä och betong som växthusgasdilemma. Rivningsvirket som varit i deponi i husen eldas plötsligt upp och gynnar låga fjärrvärmetaxor. Tegel, cement betong och armeringsjärn är alla vid sin tillblivelse energikrävande när dessa material skall produceras för att ersätta vad som rivits. 

Bygga nytt? Javisst, men varför vanvårda det redan skapta för att tvinga fram nybyggnation? Det är väl åter Särimmer, denna oändliga resurs som inspirerar till stordåd som blir illdåd.