”Vi ska se till att se över lagstiftningen.” En ny lag om… ligger på riksdagens bord. ”En översyn av hastighetsreglerna pågår.”
Vi känner igen ovanstående som svar på missförhållanden, som vi medborgare pekar på.
Kanske är det dock så att i många fall handlar det om, inte behovet av en ny lag, utan om att gällande lagar inte tillämpas.
Exemplen är många. Lokalt införs nya hastighetsbegränsningar, som emellertid ingen ser till att få en efterlevnad av. Införandet görs av kommunen, efterlevnaden är en polisiär fråga. Men varför inför man en bestämmelse, som i sig är välkommen, men som man inte har en aning om hur man får genomslag för?
Regionalt fattas beslut om längsta acceptabla väntetiden till operation. Avvikelse från beslutet skrivs in i ett protokoll utan politiskt beslut med anledning av avvikelsen.
På nationell nivå har lagstiftats om jämlik skola, men staten, som har ansvar för lagens efterlevnad, har misslyckats. Lagar om förbud mot våld är tydliga, men likväl begås ett, inte acceptabelt, antal brott.
När staten stiftade lag om jämlik skola borde den ha klarat ut hur den ska åstadkomma jämlikheten. När Regionen fattar beslut om vårdkön måste den vid avvikelse fatta beslut för att undanröja avvikelsen. När kommunen beslutar om hastighetsbegränsning måste den, innan beslutet fattas, klara ut om Polisen kan klara att tillse efterlevnaden.
Det kanske viktigaste kapitlet i en nödvändig utbildning för politiker på alla nivåer måste handla om hur man, inte bara fattar beslut med en tro att verkligheten genom beslutet, förändras, utan hur man får besluten att bli verklighet.