Kersti Kollberg skrev i sin intressanta krönika 8/4 om att Uppsala var djärvt 1905–1906 som byggde spårvagnslinjer, trots bland annat dålig kunskap om lermarkens bärighet (dåtidens spårvagnar var dock långt ifrån så tunga som dagens stora ekipage). Ett mellan-raderna budskap misstänker jag är att Uppsala nu 120 år senare borde vara lika djärvt beträffande valet mellan spårvägslinjer och till exempel dubbelledbussar (Malmö Express) gående på körfilsutvidgat och korsningsanpassat normalt gatunät – bussar som nog snart skulle kunna vara helt eldrivna.
En högbro över Fyrisån kräver för slirningsbenägna spårvagnar väldigt långa anslutningsbackar med pålningar som på allvar kan äventyra åsens dricksvattentäkter.
Det skrevs att Uppsalabor nu tar sig för pannan beträffande den eventuellt kommande folkomröstningen och vad den omröstningen kommer att gälla. Vad jag tror att många Uppsalabor verkligen tar sig för pannan över är de gigantiska investeringskostnader som några fåtals kilometer spårvägslinjer kommer att innebära. Belopp om 7–16 miljarder har figurerat. Det har också i media tyvärr funnits felaktiga och befängda skrivningar och antydningar om att staten kommer att bidra med hälften av spårvägskostnaderna, enligt det så kallade fyrspårsavtalet. Detta är helt fel och kan vara lobbyarbete som slagit igenom – staten kommer nog inte att bidra med mer än maximalt cirka 3 miljarder. Betänk också att offentliga investeringar i unika storprojekt utan undantag har kännetecknats av betydande eller enorma budgetöverskridningar.
Uppsala ska inte vara djärvt, utan speciellt i dagens situation av skenande kostnader för i stort sett allting, i stället tillse att resurserna prioriteras till vård, skola och omsorg. Stoppa därför gökunge-spårvägen.