2012 eller 2013 beslöt man i Makedoniens huvudstad Skopje att man måste ta krafttag vad gällde den jobbiga situationen med parkering i det trånga centrum av stan. Slut med gratis parkering, helt enkelt. Stan indelades i zoner med olika avgifter och strikta regler.
För mig som van vid svenska avgifter kändes taxan löjligt låg även i den dyraste zonen. Men nu kommer det intressanta: Man kan bara köpa biljett för max 2 timmar. Att komma med en ny biljett godkänns inte. Längre tid - upp till max en månad åt gången - måste förhandlas på huvudkontoret och betalas på anvisad bank. Då får man en lapp att lägga i bilen som vakterna godkänner.
Sedan kommer det verkligt intressanta: Står bilen kvar för länge dröjer det inte länge förrän den förses med ett stadigt hjullås. Samtidigt beställs kranbilen. En liten smidig lastbil som på få minuter gör ett elegant fyrpunktslyft och så går transporten till polisens uppställningsplats. Där får bilägaren lösa ut den, betala böter och transportkostnader. Om det någonsin funnits så kallade målvakter i Skopje lär det sedan länge utdött fenomen. Fördelar? Alla gamla vrak är borta och det är betydligt lättare att hitta parkering. Vore inte detta något för Sverige att ta efter?
Om möjligheterna med handikapptillstånd i Skopje vet jag inget. Men om det finns är P-vakterna tänkande människor så en Porsche med handikappdekal skulle nog få ett hjullås så de hinner se om föraren ta sig till bilen i rullstol, med kryckor eller åtminstone en käpp.
Tro mig - att hitta det oansenliga huvudkontoret, förhandla parkeringstillstånd, hitta rätt bank, betala, ta sig tillbaka till kontoret och få sin lapp utskriven inom stipulerad tid är en nyttig motionsrunda och språkträning för en utlänning. En rolig detalj var att den man jag pratade med brast något i simultankapacitet. Rätt vad det var instruerade han mig på makedonska och använde den engelska han kunde till att ryta åt sina p-vakter i radio!
Uppsala