Går det att tänka det otänkbara? Nej, det är ju det som inte går! Ändå försöker vi hitta några tankespår, kanske något i ens egen yrkes- eller livserfarenhet, eller i någon annans erfarenhet. Vi lystrar ivrigt efter nya detaljer som kan bringa samklang med något som vi klarar av att tänka. Det kommer då ifatt mig ett par tanketrådar från vårt arbete med våldsbenägna män på Mansmottagningen mot våld i Uppsala (MVU). Den ena handlar om ansvar, den andra om värderingar.
Vi arbetade intensivt med fokus på ansvar för det våld som utövades. Vi ska erinra oss att det till stor del varit kvinnors förtjänst att på kvinnojourer och liknande under flera decennier baxa över ansvaret för våldet från offret till förövaren. Därefter ska det alltid handla om gärningspersonens ansvar för vad han tänker göra, vad han håller på att göra och vad han har gjort. Aldrig någonsin är det någon annan som är skyldig.
Med anledning av attentatet i Örebro är det snubblande nära att pröva justitieministerns ansvar, rektorns, polisens, doktorns, föräldrarnas eller andras. I liknande fall har det snabbt blivit frågan om vems huvud som ska rulla. Låt oss slippa detta denna gång. Självfallet har dessa personer och vi andra ansvar men för något annat.
Däremot var det i behandlingsarbetet tacksamt och verksamt att envist hålla fast vid gärningspersonens ansvar: det är omanligt att skylla ifrån sig och förminskande av ens egen personlighet att inte bry sig – det är manligt att stå för det man gjort och stärkande att se egna val. Till och med i den situation där en person står inför valet att ta sitt eget eller någon annans liv, ska frågan ställas: vad har jag för val; vad händer med mig själv och med andra om jag gör si eller så?
Den andra tanketråden handlar om värderingar. Vilka värden och värderingar styr mitt liv? Var har jag fått dem ifrån? Är jag beredd att kämpa för dem eller överge dem? Vi måste i dagens samhälle fråga oss var våldsverkare har fått sina värderingar ifrån. Är det vi föräldrar, kamrater, lärare, ledare i samhället som står för de hållbara värderingarna? Gör sociala eller asociala medier det? Eller har vi bara släppt fria föreställningarna om att man med vapen eller pengar kan skaffa sig livslycka? Har vi inte till fullo visat på alternativ till våld?
Jag önskar att vi kan tänka vidare, vad som är möjligt för oss som lever vidare att ta ansvar för, vilka värderingar vi ska vägledas av, och vad vi vill lämna vidare till nästa generation.