Så har Ackis neddragningar drabbat mig

Insändarskribenten har varit patient vid sjukhuset under två års tid och vid flera tillfällen tvingats läggas in akut på grund av sin gallsjukdom. Sjukhuset drivs på ett oekonomiskt sätt, och besparingarna märks, skriver hon nu i sin insändare.

Patienternas egna upplevleser av hur nedskärningarna faktiskt påverkar de är ett perspektiv som saknats i debatten om Akademiska sjukhusets ekonomi tycker insändarskribenten som tog saken i egna händer.

Patienternas egna upplevleser av hur nedskärningarna faktiskt påverkar de är ett perspektiv som saknats i debatten om Akademiska sjukhusets ekonomi tycker insändarskribenten som tog saken i egna händer.

Foto: Adam Wrafter

Insändare2025-01-07 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med flera besök i sjukvården under de senaste två åren, har jag förstått varför Akademiska sjukhuset drar över budgeten så mycket. Sjukhuset har haft sparbeting sedan 1981 med Spar 81 och framåt, innebärande personal och vårdplatsminskningar. Vid alla neddragningar hör jag ofta högt uppsatta tjänstemän och politiker som säger att det inte kommer drabba patienterna, men det är fel enligt mig, då jag anser att jag blivit drabbad.

Under två års tid har jag varit patient vid sjukhuset och då kunnat observera hur sjukvården bedrivs på ett, som jag tycker, oekonomiskt sätt.

Jag har en gallsjukdom som enligt kirurgerna skulle behandlas var 4–6 vecka, men så har inte skett. Svar som jag fått när jag ringer och frågar om tid för behandling är: vi har inte personal, operationssalar och vårdplatser är stängda och att de inte får ta in hyrpersonal. När jag inte får komma in i tid, så får jag efter en tid ofta hög feber och de flesta gångerna har jag fått åka till akutmottagningen och fått ligga där ibland ett dygn innan jag fått en akut vårdplats. Då oftast inte till en kirurgavdelning där min åkomma hör hemma utan till en annan specialavdelning, som öron näsa hals, plastiken, eller urologi. Ibland har jag också fått bytt avdelning några gånger under ett vårdtillfälle.

Allt detta flyttande av patienter blir merkostnader, för till exempel tid för överrapporteringar, vaktmästartransporter, och läkare som cyklar runt i korridorerna för att besöka sina utlokaliserade patienter. En läkare jag frågade sa att det tar cirka 1–2 timmar varje dag att åka runt till sina patienter, som de kunde ägna åt patientvård i stället.

Jag har också förstått varför akuten är så överbelastad av patienter. Det är vi som inte fått vår vård i tid, som får åka in akut och då i sämre skick, som tar upp platser på akuten och avdelningarna samt tränger undan den planerade vården. I mitt fall betyder det vårdtid på 3–7 dygn akutvård i stället för 1–2 dygn vid planerad vård.

Låt säga att det varje dygn är tio patienter som kommer in akut för att de inte fått sin planerade vård i tid. Det blir många extra akutvårddygn per år och bidrar till sjukhusets stora underskott. Jag inser att det inte går att spara genom neddragningar av vårdplatser, då jag förstår att akutvård är dyrare än planerad vård.

Vi blir fler och fler invånare i länet, men bara färre och färre vårdplatser. Det går inte ihop för mig. Snart får vi säga som i Kejsarens nya kläder. ”Titta vi har ett fint sjukhus, men det finns ingen personal eller vårdplatser.”

Till sist vill jag tacka all personal vid sjukhuset och på vårdcentralen, som ger en jättebra vård med de resurser som de har.