En underförstådd utgångspunkt för skribenten är att ideologiska bindningar ska vara förutsättning för representativiteten även i den lokala politiken. Men de lokala politiska frågorna bör istället vara praktiska och pragmatiska, utan ideologiska bindningar till rikspolitiken, utan centralstyrning från Stockholm för kommun- och regioninvånarnas bästa. Alltså för Uppsalas del: ”100 procent Uppsala!”.
Skribenten bortser från att valresultatet i Uppsala satte förutsättningarna för det möjliga. Först efter att de övriga partierna grupperat sig mer eller mindre starkt fick Utvecklingspartiet demokraterna, UP, välja den väg framåt där vi bäst ansåg oss kunna leverera på våra vallöften. Och det gjorde vi.
Skribenten tycks mena att den mest demokratiska formen för demokrati är vår form av representativitet. Men hur kan då Schweiz, med sina åtskilliga inslag av direktdemokrati i form av flera folkomröstningar på såväl lokal- som riksnivå, av många klassas som världens främsta demokrati? Och hur har representativiteten i verkligheten kommit att utvecklas i Sverige när tidigare höga yrkespolitiker blivit yrkeslobbyister med sär- och egenintressen hos storexploatörer som i slutna rum påverkar utvecklingen av den ekonomiska vardagen för extremt många medborgare i flera decennier?
Representativiteten har blivit en ”helig ko” i Sverige. Nej, en verklig demokrati innebär istället en folkförankring med skilda valdagar för kommun-/regionval och riksdagsval, organiserade bygde- och stadsdelsråd och rådgivande folkomröstningar i frågor som berör väljarna väsentligt.
Det sistnämnda kan i dagens samhälle lätt arrangeras med digital teknik.