Regeringen saboterar klimatomställningen – i en tid när det råder klimatnödläge enligt klimatforskare, EU-parlamentet, FN:s generalsekreterare och många andra. Den lade ned miljödepartementet när de tog makten, pressade ned elbilsförsäljningen och försvårade etablering av havsbaserad vindkraft. Genom att vifta bort experternas hårda kritik mot den försämrade klimatpolitiken visar den hur dess prioriteringar går hand i hand med den globala motkampanjen mot den gröna omställningen, underblåst av Rysslands, extremhögerns och fossilindustrins desinformation och lobbying. Regeringen gör den gröna omställningen till en polariserande valfråga i stället för ett samarbetsprojekt.
Den ökning av atmosfärens koldioxid som de fossila bränslena ger kommer att påverka klimatet under mycket lång tid och slå mot vår hälsa, matförsörjning och de ekosystem som vi är beroende av för vår överlevnad. Våra svenska koldioxidutsläpp kommer, lågt räknat, att indirekt döda i storleksordningen 100 000 människor fram till 2300, baserat på WHO's konservativa uppskattning av klimatrelaterade dödsfall mellan 2030 och 2050 och Sveriges andel av de totala koldioxidutsläppen. Antalet människor som vi svenskar därutöver kommer att försämra och förkorta livet för handlar om miljoner. Vilka bör åtalas för sabotage, de som under en stund sätter sig på en motorväg för att protestera eller Tidöpartierna?
Regeringen har satt en dumstämpel på sig själv. Dumhetens epicentrum är SD, där ledande företrädare uttryckt tvivel på forskningens klara och entydiga slutsatser och aktivt motarbetar den gröna omställningen. Den svenske kemisten och fysikern Svante Arrhenius beskrev redan på 1800-talet den växthuseffekt som koldioxid förorsakar. Det är elementär matematik: varje CO2-molekyl absorberar värmestrålning (från jordytan). Ju mer CO2 som släpps ut vid förbränning av fossila bränslen (kol som inte ingår i det naturliga kretsloppet) desto mer höjs Jordens temperatur.
Delarna gör summan, vare sig summan kallas för Kina, EU eller Sverige. Det är summan som räknas, men det är inte summan som står för utsläppen. Det finns inte några gigantiska nationella skorstenar. Vem som släpper ut spelar ingen roll. Varje liten gubbe och gumma har ett ansvar för sina utsläpp, vare sig de sker privat eller på jobbet. Vi bidrar alla till ökningen. En del mer, andra mindre. Hur svårt kan det vara? Den enda rimliga vägen framåt är en långsiktig parti- och gränsöverskridande samverkan.