Domstolsprövning av slutförvaret.

Det handlar om tillit, till forskning, vetenskap och granskande myndigheters integritet. Regeringen har ett så kallat vetenskapligt råd som skall ge vägledning inför beslut, Kärnavfallsrådet, tyvärr så visar det sig att deras kompetens och sammansättning är begränsad, deras frågeställningar är ett eko av miljöorganisationernas redan besvarade frågor, det finns ingen fri rörlig radioaktivitet i en kapsel. 

Aktiviteten ligger inbäddad likt russin i en kaka i kärnbränslet och kan inte förflytta sig innan bränslet lösts upp, vilket är en mycket långsam process. De flesta radionuklider är dessutom mycket svårlösliga i vatten och stannar därför i förvaret.

Vi har Strålskyddsmyndigheten, SSM, som vår expertmyndighet på strålning och säkerhetsfrågor, dom har granskat SKB:s ansökan och anlitat utländsk expertis och forskare för granskning i vissa frågor bland annat om kopparkorrosion där man funnit att dom processer som varit så omskrivna bara har en marginell påverkan på kapselns skyddsförmåga.  Med en skadad kapsel så blir utsläppen 0,6 µSv/år (mikroSivert)

Det är lika mycket strålning som från kalium i en banan, med alla kapslar trasiga så hamnar man under halva bakgrundsstrålningen, inte ens då behöver man vidta några skyddsbegränsningar i området.

Strålskyddsmyndigheten noterar att de summerade riskbidragen från analyserade scenarierna med de mest pessimistiska antaganden har stor marginal till riskkriteriets utsläppsgräns på 1,4 milliSivert, det är lika mycket som vår egen kropp avger från kalium, delar du sovrum med någon så får du motsvarande strålning som från ett läckande slutförvar.

Jag hoppas att Miljödomstolen inte faller för den radiofobi som framförs från miljöorganisationerna.