Norr om Eklundshof ligger Brunnspaviljongen i en miljö som andas kultur och historia. Hit ner leder, när man kommer söderifrån en brant grusväg, som i sin förlängning övergår i en grusad stig, som ansluter till Ulleråkersvägen – för verksamma i området en genväg till Fyrisån och stadens centrum. Stigen följde till för en tid sedan en naturlig bäckfåra med måttligt flöde - en trolsk skuggad idyll, som säkert genom sekler varit en uppskattad passage för Uppsalaborna - i sin enkelhet en skön naturupplevelse för såväl barn som vuxna.
Men bäckfåran finns inte mer! Den har ersatts av ett mäktigt dike (se bild). Sidorna kring den forna bäcken har ansats och jämnats ut. Stenkross av den grövre kalibern täcker sidorna och botten av det som en gång var en av naturen formad slingrade bäckfåra.
Man blir minst sagt häpen, när man ser detta överdimensionerade vidunder till dike och frågar sig: Hur har man tänkt? Har man tänkt på detta rums egenart, på arters mångfald och miljö? Knappast. Vad blev bättre? Var togs beslutet till denna kostsamma irreversibla ödeläggelse? Vad tänker vår stadsarkitekt om detta förfärans ingrepp i en känslig miljö? Kan någon med insikt träda fram och förklara vad som ligger bakom detta projekt?