Från att ursprungligen ha handlat om enbart spårvägen har folkomröstningen förvandlats till en fråga om att kommuninvånarna nu i princip skall ta ställning till Uppsala kommuns översiktsplan. Vidare riskerar den märkliga frågeformulering att bli kontraproduktiv när omröstningen genomförts.
Fler frågor kan skapas än besvaras. Hur kan två politikers maktspel tillåtas påverka frågan om hela kommunens framtida utveckling? Ett högriskspel vars konsekvenser kommuninvånarna kan få leva med i generationer medan spelarna själva enbart tar ansvar för innevarande mandatperiod.
När frågan nu har fått en helt annan dignitet än den ursprungliga framstår den än mer olämpligt att genomföra.
Grundfrågan handlar ju om något som tillhör kommunpolitikernas och förvaltningens ordinarie arbetsuppgifter det vill säga att ansvara för stadsplaneringen. I de uppgifterna ingår att ta hjälp av externa företag och myndigheter till exempel den statliga myndigheten Statistiska Centralbyrån (SCB). De levererar rapporter och undersökningar med mycket hög precision och tillförlitlighet till regeringen, olika myndigheter, forskare och det privata näringslivet.
Det finns goda, starka ekonomiska och demokratiska skäl att istället lägga resurser på en seriös statistisk undersökning därifrån. En svarsfrekvens på 80 procent från SCB ger rimligen ett bättre planeringsunderlag än 40 procent valdeltagande i en folkomröstning.
Att lägga ned detta urspårade folkomröstningsprojekt vore att visa verklig respekt för kommunmedborgarna.