Mitt inlägg är meningslöst för de som jag vänder mig till bryr sig ändå inte. Men jag vill beskriva hur min syn på politiken och min inställning till Uppsala har ändrats sedan det den 14 februari 2020 gick upp för mig vilka planer kommunpolitikerna har gällande vår livsmiljö.
När vi flyttade till vår lägenhet i Sävja för fyra år sedan kände och sa jag, att härifrån kommer jag ALDRIG att flytta. Men nu inser jag att det som är så perfekt här, kommer våra politiker att ta ifrån oss. Att ha hela skogen med Lunsenreservatet tio meter utanför, ingen störande trafik, lugnt och tyst, ett trivsamt bostadsområde är inte längre vårt framtidsscenario. Sen den dagen jag insåg vad som kommer att hända har jag inte kunnat låta bli att tänka på detta, sörja, vara arg, en enda dag.
Från att ha varit en nöjd Uppsalabo, känner jag nu att i den här staden vill jag inte bo kvar. Jag, som alltid har varit politiskt intresserad och fördömt politikerförakt, känner nu hopplöshet gällande våra folkvaldas vilja att lyssna på medborgarna.
Jag förstår att alla inte sörjer och funderar lika mycket som jag, och man drabbas ju mer eller mindre rent konkret av det framtida byggandet. Men jag vet att det definitivt är många här i Sävja-Bergsbrunna-Nåntuna som känner sorg, ilska och uppgivenhet. Pelling får säga vad han vill. Vi känner oss hur som helst överkörda!
Det är upp till er kommunpolitiker nu att välja om ni tycker att våra röster och viljor är något ni bryr er om eller inte. Fast vi är ju bara 10 000 medborgare så vi är väl inget att bry sig om …