Vi besökte genrepet av Pelle Svanslös på Stadsteatern tillsammans med sexårigt barnbarn. Det var i stora stycken en välgjord och uppskattad föreställning. Men det var en fadd smak i munnen efteråt. Föreställningen fokuserade på mobbningen av Pelle. Gång på gång framfördes att det var hans eget fel att han blev mobbad: han var ju olik de andra katterna: ingen svans, hade medalj och hälsade på franska. Till och med Gullan från Arkadien, som framställdes som vän till Pelle, sa att han borde fundera över om det inte var hans eget fel att han blev mobbad. Upplösningen med en sång skriven av Pelle där alla katter blir snälla framstår som mindre trovärdig.
Det finns mycket mer än mobbning att ta fram ur magister Knutssons böcker. Det kan ju sägas att Knutsson skriver just så här. Men visst brukar man bearbeta en text innan det blir en teaterföreställning? Vart tog Maja Gräddnos vägen?
Hur tänker sig teatern att mobbningsbudskapet skall uppfattas av de barn i publiken som blir eller har blivit retade? Att mobbningen är deras eget fel?
Kanske borde föreställningen byta namn till Elaka Måns. Det var ju i alla fall Måns som hade huvudrollen!
Är det ens eget fel om man blir mobbad?
Stadsteaterns Pelle Svanslös gav en fadd eftersmak tycker insändarskribenten som menar att mobbing var föreställningens enda fokus.
Pelle och Maja i den animerade filmen om Pelle Svanslös från 2019.
Foto: AB Svensk Filmindustri, Film i Väst, SVT AB, Bonnierförlagen och Sluggerfilm
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.