Under pandemins gång har allt fler vittnat om problem med att känna lukter och att maten smakar inte som vanligt. Den senaste artikeln var i UNT 12 december (med kommentarer av Prof. Johan Lundström). I artikeln intervjuas Magnus Tauvon som har börjat få tillbaka sitt luktsinne men det mesta smakar helt annorlunda och till och med motbjudande. Som nämns i artikeln är det främst luktsinnet som har betydelse för smaken, man brukar ange att minst 80 procent av smakupplevelsen är kopplat till luktsinnet. Flyktiga ämnen som frigörs i munhålan (aromer) får kontakt med den bakre delen av luktslemhinnan (retronasalt). När vi sniffar är den främre delen av luktslemhinnan som har störst betydelse (ortonasalt).
Bland våra fem sinnen har luktsinnet betecknats som ett primitivt sinne och det minst viktiga, med synen som nummer ett. Man kan förmoda att den stank som omgivit oss människor genom historien har till stor del grundlagt vår syn på luktsinnet, dessutom har många andra djur som anses vara oss underlägsna varit ”luktdjur”. Efter Axels och Bucks nobelpris 2004 har luktsinnet rönt allt större intresse där de visade att ett stort antal gener gav upphov till luktreceptorer i luktslemhinnan som var och en binder ett begränsat antal luktmolekyler (”nyckel i låset”). Det framkom att vi åtminstone kan känna 10 000 olika lukter genom att luktmolekylerna kan kombineras i olika blandningar. Flera hundra olika flyktiga molekyler, aromämnen, gör tillsammans att kaffe smakar kaffe.
En intressant egenskap hos luktsinnet är att nervcellerna (luktsinnescellerna) utvecklas i luktslemhinnans undre del från basalceller och deras nervtrådar (axoner) växer in till framhjärnans två luktbulber, där kopplas nervcellerna om till nerver som går in till limbiska systemet som är ett minnescentrum och vidare till andra delar av hjärnan. Vi kan få positiva eller negativa luktminnen från ens barndom. Luktsinnescellernas främre del (dendriter) växer ut i luktslemhinna där deras långa utskott, cilier, badar i slemmet och exponerar sina luktreceptorer. Det har visat sig att virus kan transporteras i luktsinnescellerna in till luktbulberna och eventuellt vidare.
Ytterligare en intressant egenskap hos luktsinnescellerna är att om de av någon anledning förstörs återbildas nya. Förmågan till återbildning blir förmodligen sämre med åldern. Skulle en stor del av cellerna försvinna tar det en viss tid för nya att komma på plats och kopplas till luktbulberna för att vi skall uppfatta lukter. Studier på andra däggdjur såsom råttor och möss har visat detta. Återbildas luktsinnescellerna olika snabbt blir det inte en komplett kaffe- eller löksmak utan vi uppfattar något helt annat. Det kan vara en möjlig förklaring till de förvrängda luktupplevelser som corona-infektionen orsakar.