Enligt mina beräkningar kan antalet bilar i Uppsala komma att öka i takt med att befolkningen ökar. Parkeringsplatserna däremot kommer minska, som jag förstått det. Detta påminner om ett sådant svårlösligt dilemma som nästan platsar på David Hilberts lista med hittills olösta matematiska problem.
Vid en promenad från en parkeringsplats nära järnvägen och till centrala Uppsala såg jag nyligen ett hurtigt budskap från kommunens kommunikationsavdelning. De hade skrivit på rim, dessa ord: ”Från parkering till plantering.” Man berättade om fortsatt utveckling genom avveckling av parkeringsplatser. Istället skulle det planteras träd, kanske som kompensation för alla de träd man önskar hugga bort, likt den vite trollkarlen i Tolkiens Isengård, för att göra plats för spårvägen som beskrivs som räddningen för infrastrukturen i Uppsala.
Jag har sedan födseln levt med en kraftig synnedsättning som omöjliggjort för mig att köra bil. Därför vet jag mer än många hemmablinda att tillgång till bil verkligen ofta är en fråga om frihet och egenmakt. Den som inte har bil måste anpassa sitt liv till politikernas tidtabeller och busstaxor. Jag vet alltså mycket väl därmed till hur kollektivtrafiken fungerar i Uppsala med omnejd eftersom jag inte sällan nyttjar den, tillsammans med skolbarn, daglediga och personer med gott om tid. De som har bil tar ofta bilen.
Även om man kan bygga ut kapaciteten i kollektiv- och cykeltrafiken kan man inte inom överskådlig tid (och det är ju trots allt i nutiden vi lever och rör oss) göra dessa trafikslag lika flexibla som bilen trots allt är. Sedan får man såklart tro på vilken religion eller ideologi man vill - men för att lösa våra logistikproblem behöver vi åtminstone kunna räkna hellre än rimma.