På annandagen var det 20 år sedan tsunamin. Vi var i Khao Lak när vågen kom och överlevde mirakulöst. Fysiskt oskadda och utan tillhörigheter men skakade djupt in i själen kom vi hem igen. Och livet blev aldrig som det var innan. Fortfarande efter 20 år sitter ärren i. Tiden läker alla sår sägs det – men ärren är kvar för alltid.
Jag var med i kören i Domkyrkan på minnesceremonin som hölls bara några dagar efter. Vi sjöng bland annat Lacrimosa ur Mozarts Reqiuem. Det är mitt körsångarlivs starkaste minne. Det var inte alldeles lätt att sjunga…
Så här 20 år senare är känslan av tacksamhet det som fortfarande lever kvar. Det finns ingen menig med en katastrof, men man kan hitta en mening ur den.