Under mina numera dagliga promenader har jag sett ett ofantligt byggnadskomplex växa fram vid Studenternas idrottsplats. Det har väckt många tankar och inte minst i dessa tider har det fått mig att känna alltmer frustration.
När jag har gått över Kungsängsbron och är på väg in mot stan på denna sida Fyrisån reser sig komplexet mellan Domkyrkan och Akademiska sjukhuset och dominerar helt den tidigare panoramabilden. Bakom byggnaden hukar Akademiska där det i dag pågår full aktivitet för att rädda människor, oavsett om de drabbats av coronaviruset eller vistas där av någon annan anledning.
Och vad händer i den ofattbart stora byggnaden som jag alltmer undviker att passera? Ja, det pågår fortfarande aktivitet runtomkring för att färdigställa entréer, kiosker med mera. Om jag går runt komplexet och kommer på andra sidan finns banderoller som talar om "mötesplatserna", "måltiderna", "musiken" med mera.
Visst önskar även jag att det i framtiden ska bli möjligheter till det som annonseringen utlovar, men jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är nödvändigt att ta till sådana enorma proportioner för att ge idrotten utrymme.
Och hur är det med konsten, var får den samma uppmärksamhet och jättelika byggnader?