Omsorgsnämndens nya plan har brister

Omsorgsnämndens och förvaltningens förslag till ny utvecklingsplan visar på brister. En viktig verksamhet nämndes inte, skriver Barbro Lewin.

"Vid klagomål på handläggarens utredning hänvisas de sökande rutinmässigt till förvaltningsrätten. Och där får de svaret att rätten bara behandlar sakfrågan. Problem i själva utredningen är det myndighetens ansvar att hantera – eller IVO och JO", skriver Barbro Lewin.

"Vid klagomål på handläggarens utredning hänvisas de sökande rutinmässigt till förvaltningsrätten. Och där får de svaret att rätten bara behandlar sakfrågan. Problem i själva utredningen är det myndighetens ansvar att hantera – eller IVO och JO", skriver Barbro Lewin.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Insändare2021-10-19 05:45
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 12 oktober presenterade omsorgsnämnden och förvaltningen en ny utvecklingsplan. Flera medlemmar i Funktionsrätt Uppsala hade deltagit i arbetet med planen och var inbjudna till en dialog kring hur den ska förverkligas. 

Planen har olika fokusområden: ge god livskvalitet för brukarna, tillhandahålla en god vård och omsorg, ha en bra arbetsmiljö och arbeta för en ökad digital transformation. Men en viktig verksamhet nämndes inte. En förutsättning för att över huvud taget kunna tala om livskvalitet genom god vård och omsorg är att kommunens medborgare med funktionsnedsättningar verkligen blir brukare. Då gäller det för nämnden att garantera en rättssäker utredning och myndighetsutövning när medborgarna söker olika stöd. Den tillgängligheten saknas. Att få och få behålla LSS-insatser är svårt i Uppsala. Vi fick inget svar på den frågan vid dialogmötet.

Denna problematik har varit en av huvudpunkterna i de olika samverkansorgan som har avlöst varandra sedan LSS trädde i kraft 1994. Sedan en tid diskuteras den i en arbetsgrupp till LSS-rådet. Hittills har det varit resultatlöst. Gamla frågor till den tidigare nämnden är fortfarande obesvarade. Handläggare förminskar och förändrar enskildas behov så att rätt till LSS-insats inte föreligger. Vid klagomål på utredningen hänvisas de sökande rutinmässigt att vända sig till förvaltningsrätten. Och där får de svaret att rätten bara behandlar sakfrågan. Problem i själva utredningen är det myndighetens ansvar att hantera – eller IVO och JO. 

Konsekvensen är stor frustration och bristande tillit hos de medborgare som alltså inte får ta del av utvecklingsplanens goda avsikter. I bästa fall blir de ändå brukare. Men då är det fråga om ett för dem icke ändamålsenligt stöd enligt Socialtjänstlagen. Personer med omfattande kognitiva svårigheter – kanske en utvecklingsstörning som gör att den enskilda står på en treårings nivå – förlorar sin personliga assistans och erbjuds traditionell hemtjänst med punktvisa insatser från en stor personalgrupp. Som den enskilda ska styra och ställa med. 

Omsorgsnämndens svar är också rutinmässiga. ”Vi litar på förvaltningen. Vi har våra åsikter, ni har era.” ”Vår avsikt är att följa lag och praxis” var svaret i UNT 16 december 2020 på min kritik. Den avsikten måste bli verklighet!