I UNT 23 december läste vi att Migrationsverket avslagit Ruth Acostas ansökan om uppehållstillstånd. Från alla synpunkter sett är avslaget orimligt och omänskligt. Verkets argumentering, som återges i Elin Sandows utmärkta artikel, måste ändras: artikeln uppger att främsta anledningen till avslaget är att pappan till familjens två-åriga tvillingar – Johan Broström - inte uppfyller försörjningskravet: han har jobb och bostad, men anses tjäna för lite och bo för trångt för en fembarnsfamilj. Men när familjen blir fulltalig igen finns ju också mamman på plats att bidra till familjens försörjning.
Migrationsverket konstaterar att ”statens intresse för en reglerad invandring väger över barnens behov att leva tillsammans med sina båda föräldrar”. Detta uttalande kan inte försvaras i ljuset av FN:s barnkonvention, särskilt som mamman tvingades resa till Peru av Migrationsverket för att söka uppehållstillstånd, eftersom det krävs av det svenska regelverket.
Låt oss tänka oss in i läget om tjugofem år: familjens döttrar är 38 och 36 år, sonen Emmanuel 33; och dagens tvååriga tvillingar 27 år. Alla i familjen är inne i arbetslivet och bidrar till svensk ekonomi och konkurrenskraft genom sina studier, sina språkkunskaper och sina personliga egenskaper.
Vår värld kommer att se mycket annorlunda ut 2046. Sverige kommer fortfarande att vara ett bra land att leva i, inte minst därför att vi har öppna gränser mot omvärlden, och välkomnar människor från andra länder som kan fortsätta att bidra till vår utveckling.