Apropå artikel i söndagens UNT.: Jag kan berätta om en vardagsmiddag (ett par-tre gånger varje höst) i min barndoms Ångermanland på 1940-talet. Mamma kokade potatis och dukade med hårt bröd/tunnbröd, smör, och mjölk som måltidsdryck. Pappa gick ut och öppnade surströmmingsburken, som sedan ställdes på bordet. Varsågoda!
Alltså inget tjafs med gräddfil, tomater eller sköljbalja. Ingen lök, strömmingen var sin egen krydda. Barnen fick hjälp att rensa. Ingen åt några stjärtfenor! Och köksfönstret fick stå öppet ett tag efteråt.
Visst hände det att det gjordes en fest med vänner, för pröva årets inläggning. Då bjöds det också andra drycker, och en god kaka till kaffet efteråt.
Lite onödigt att göra affär av att man inte tycker om en viss maträtt. Vem bryr sig om att jag inte gillar jordärtskockspuré? Ingen tvingar mig dessbättre att äta det, lika litet som jag tror att någon tvingas äta surströmming eller ens lukta på den.