Svar till insändare av Stig-Björn Ljunggren 3/3
Stig-Björn Ljunggren har varit på återbesök i sin gamla hemstad Uppsala och därvid ”med stor iver” ägnat en del av tiden åt att läsa UNT. Tyvärr förstörs läsupplevelsen när han upptäcker att ”några av dessa framstående väktare av den goda smaken och självutnämnda konstexpertis, som Uppsala är begåvad med att ha multum av” har tagit sig före att kritisera stadens politiska ledning och hur denna ledning har hanterat frågan om konstmuseet.
Då anser Ljunggren att det har gått för långt och vem skulle bättre kunna försvara denna politiska ledning (som enligt Ljunggren består av ”en socialist, en grön khmer och en självbekännande liberal”) och återställa ordningen än han själv? Till tangentbordet alltså! Vad spelar det för roll om man inte behärskar själva ämnet?
Det som Ljunggren finner särskilt stötande är tydligen att ”sådana fiiiina människor som insändarskribenterna” som undertecknat den av honom så svårsmälta insändaren anser att:
"De folkvalda har visat en demonstrativ ovilja att gå på djupet med andra förslag ...De styrande uppvisar brist på kunskap, öppenhet, dialog och demokratiskt sinne lag...De politiska företrädarna har konsekvent undvikit att delta i en debatt som dömt ut deras förslag... Dessa politiker utnyttjar ett tillfälligt politiskt maktövertag att demonstrativt driva igenom något som är ifrågasatt och impopulärt..."
Allt sammantaget lika upprörande som oacceptabelt i Ljunggrens värld! Han frågar sig oroligt om inte ”dessa skribenter är en samling gamla troll? Eller står de fortfarande att rädda genom att någon vettig människa i deras omgivning säger åt dem att skruva ner volymen lite?”
Trots att läget ser närmast nattsvart ut så finns det alltså fortfarande hopp om räddning för oss som undertecknat. Frågan är vem som kan rädda Stig-Björn Ljunggren?