I helgen åkte jag runt på en matrunda bland lokala producenter i Fjärdhundraland. Variationen var mellan charmiga platser som var både bohemiska och väldigt småborgerligt välskötta. Matkompositionerna var från enkla till komplicerade kompositioner, mer eller mindre smakliga (Det var inget som var dåligt egentligen).
Med matlagning är det så (även när smaken varierar) att när något är gott, välkomponerat, med välberedda råvaror och rätt balanserad kryddning, så tycker vi att det är gott och kan skilja på värdet av detta och halvkokta makaroner och vidbränd falukorv.
Om vi jämför detta med offentlig konst, så är det samma sak. Ett välkomponerat konstverk” som talar till oss”, utfört av talangfulla, snillrika konstnärer, kan vi direkt identifiera och njuta av.
Detsamma gäller maten, snillrika och talangfulla kockar lagar god mat, både nykomponerad och ofta vårdande klassiska traditioner.
Det är här som kockarna och de som definierar sig som konstnärer stundtals skiljer sig åt. Att vårda de klassiska uttrycken i konsten är i princip tabu, om du ska komma ifråga för offentliga uppdrag.
Där den mediokra, talanglösa, kocken bränner vid korven och glömmer bort kryddorna, så menar konstnärerna att denna vidbrända korv, förlåt, betongsuggorna utanför stadshuset är en provokation… och därmed definieras som konst. Men det är skillnad på god och meningslös samt dålig konst.
Kejsaren är naken. Bevare oss från enfald och hyckleri.