Barn- och utbildningsförvaltningens olika enheter i Håbo kommun går bokstavligt talat på knäna. Det ställs oerhört höga krav på våra verksamheter att finna lösningar varje dag i många olika situationer. Detta i kombination med att förvaltningen pratar om både köp- och anställningsstopp i olika utsträckning. Sparkravet är uttalat till 33 miljoner kronor.
Detta kommer alltså ytterligare kräva nya kreativa lösningar från våra redan hårt arbetande verksamheter. Det finns barn/elever som behöver en närvarande vuxen i större utsträckning än andra, inköp av assisterande hjälpmedel samt andra omständigheter som kan behöva ekonomiskt stöd. Dessa behov är idag en i raden svåra utmaningar då ekonomi till detta saknas.
Hög sjukfrånvaro leder till påtagligt märkbar personalbrist och psykosocial ohälsa, vilket i sin tur mynnar ut i ännu fler sjukskrivningar.
Alltså en enda lång negativ spiral vilket påverkar barn, pedagoger, lärare och vårdnadshavare.
Att sedan uppe på detta hinna med att åtgärda de bristfälliga lokaler, gårdar och lärmiljöer i kombination med att den pedagogiska kvaliteten sinar på grund av sjukskrivningarna är en nära på omöjlig utmaning då våra barn och elever alltid måste ges första prioritet.
För att hitta lösningar på alla dessa utmaningar så kan nätverkande vara en lösning. Men att ta en hel delegation och åka iväg till Island är inget annat än ett hån. Att hänvisa till ett pågående arbete med denna grupp är heller inte något att luta sig mot då det i så fall borde vara något som alla våra verksamheter känner till och är stolta över att vi som kommun får möjlighet att delta i, genom vår utvalda representanter. Besparingskraven på de 33 miljonerna gäller väl oss alla i förvaltningen?
Varför har ni inte gått ut med denna resa offentligt – då det är ett nätverkande att dra fördelar ur (utgår vi ifrån)? Kan det vara så att det finnas en liten uns av skam i detta medverkande utifrån befintlig situation i kommunens verksamheter? För vad är annars anledningen till att så få ens vet om denna resa?
Om vi drar en parallell till den stora utmaningen för verksamheterna i somras – värmen i lokalerna. Hur många fläktar hade vi kunnat investera i som istället blev nekades med motiveringen ekonomisk omöjlighet? Eller hur mycket kompletterande läromedel, hjälpmedel eller konkret lekmaterial till de verksamheter som behöver det kunde investerats i?
Att välja bort måste gälla oss alla! Hård prioritering likaså! Att genomföra handlingar på förvaltningen som skapar huvudbry, ilska och frustration är sällan en väg att gå.