I UNT 5 oktober meddelade Uppsala kommun i en kungörelseannons att man hade förklarat delar av Gula stigen och dess närmaste omgivningar som naturreservat. Inte utan stolthet förklarar man sedan på 24 + 60 kunskapstyngda sidor sitt beslut med stöd av bakgrundsanalyser, bilagor, kartor och skötselplaner. Visserligen har inte Gula stigen sina anor från Linné själv utan från 1930-talet. Men lusten att vandra och vara ute i naturen har nog de flesta av oss, säkerligen från långt före Linné. Så därför ska vi väl vara tacksamma över att kommunen vill skydda den sträckning som vi har varit många om att trampa upp?
Icke så! Det är sannolikt lätt för kommunen att dra gränser och förklara sådana områden som skyddsvärda, som ändå inte någon skulle komma på att missbruka! Där stigen går genom Natura 2000-områden och andra intressanta skogspartier eller över Gottsunda-gipen vill väl alla bevara.
Men när stigen kommer fram till öppna marker som är tacksamma att exploatera, då avstår kommunen från att förklara dem som naturreservat. Beslutet innebär att närmare en km av stigen, från och med rastplatsen vid de gamla militärbarackerna vid Rosendalsgipen fram till där stigen går in i Natura 2000-området, det undantas från skyddsbestämmelserna. Här gör kommunen en lucka i det sammanhängande naturområdet vilket medför att ängarna, betesmarkerna, de öppna hagarna, hällarna och dungarna söder om Malma gård, öster om Slädvägen, inte längre kan utnyttjas för djurhållning. I stället för ett välkommen åter till hästarna, säger kommunen: Varsågod, här går det bra att bygga!