Nu är vi medlemmar i Nato. Glädjen är stor i medier och de flesta riksdagspartier. Sveriges önskan att bli medlem motiveras med att Ryssland blivit alltmer av en diktatur och startat krig för att ockupera Ukraina. Det vill säga: det föreligger ett klart hot mot det demokratiska Europa. Hur uppstod detta hot?
Att Sovjet upplevdes som ett hot alltsedan revolutionen 1917-21 är uppenbart. Även tsar-Ryssland utgjorde ett hot. Rädslan för ryssarna är urgammal.
Men omkring 1990 inleddes en period av avspänning i Europa med Sovjets sammanbrott följt av Warshawapaktens upplösning. Rysslands västliga grannstater blev självständiga och utvecklades till demokratier. Ryssland kom att ledas av resonabla ryssar som Gorbatjov och Jeltsin. Möjligheter till ett framtida samarbete med väst förelåg. Hotet från Sovjet och Ryssland var mer eller mindre utplånat. Dåvarande statsminister Carl Bildt refererade i Svenska Dagbladet till ett uttalande av Rysslands utrikesminister, som ville skapa "ett bälte av goda grannar” från Kolahalvön till Amurfloden. Bildt uttryckte sitt gillande av denna förklaring och ville ”göra allt vi kan för att befästa” det goda grannskapets bälte.
För några veckor sedan, innan Nato-medlemskapet var helt klart, förklarade regeringen och försvaret att Sveriges säkerhet hade försvagats alltsedan vår ansökan om Nato-medlemskap. Frågan är om inte denna försämring i västs förhållande till Ryssland är, åtminstone delvis, självförvållad. Väst valde i slutet av 1990-talet att utvidga Nato till Rysslands gränser, trots Jeltsins varningar och att hotet därifrån var mycket svagt. Putin och hans gäng fick vatten på sin kvarn och kunde varna ryssarna för ”aggressionen” från väst. Därmed försämrades vår säkerhet. Nato-utvidgningen fick motsatt effekt.
Uppenbarligen var det viktigt för väst att framstå som den stora segraren i det kalla kriget. Samma dumhet som segrarmakterna gjorde 1919 efter första världskriget, då Tyskland fick ta hela ansvaret för krigets utbrott. Det ledde till ett nytt krig.
Nato-utvidgningen på 1990-talet var antagligen ett allvarligt realpolitiskt misstag, vars konsekvenser vi idag måste leva med.
Frågan är hur länge?