Många Uppsalabor som passerat Forumtorget på fredag eftermiddagar har sett och hört den lilla musikgruppen som spelat medryckande folkmusik omgivna av personer med handgjorda plakat. Det är Klimatstrejk Uppsala som varje vecka i gassande sol, regn eller snöglopp vill påminna de förbipasserande om den pågående klimatkrisen. Enkla texter med ömsom allvarligt, ömsom uppmuntrande tilltal informerar om behovet av att minska fossila utsläpp och påminner om kommunens löfte om fossilfritt Uppsala 2030. Människor stannar till och läser lite, frågar eller gör tummen upp. Somliga tittar bara rakt fram, andra tar emot flygbladet och börjar läsa medan de går vidare.
Men dessa manifestationer, som hittills hållits 118 gånger, har fastnat i coronamaskineriet. Högst åtta personer får samlas i gles grupp. Alltså även utomhus! Skulle någon förbipasserande stanna till, måste någon ur gruppen gå iväg en sväng och ansluta sig igen först när åtta-gränsen så tillåter. Omgivande gallerior, stora och små affärer är öppna. Förvisso med restriktioner men betydligt generösare. Kommersen prioriteras.
Klimatstrejk Uppsala vill med sina musikburna manifestationer stämma till eftertanke, ge kunskap, mobilisera handlingskraft att bidra med något själv och visa de förbipasserande att de inte är ensamma i sina klimatfunderingar. Men gällande bestämmelse om maxantal för grupper har lett till den absurda situationen att ju fler som stannar till vid manifestationen, desto färre är tillåtna att stå kvar och dela med sig av sin kunskap till dem. Det nödvändiga samtalet om vår tids ödesfråga hämmas av obegripliga mötesregler.
När mötesregler blir paradoxala
Det nödvändiga samtalet om vår tids ödesfråga hämmas av obegripliga mötesregler, skriver Ingalill Ek.
Foto: Madeleine Andersson
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.