Trots att vi in i det sista hoppades på det bästa så har vi sedan länge varit förberedda på det värsta. Ändå var det med blytunga känslor vi tog emot beskedet om konstmuseet. Med total tondövhet för opinionen har Erik Pelling(S), Mohamad Hassan(L) och Hanna Victoria Mörck(V) bestämt att Konstmuseet ska ligga kvar i Slottet. Enligt Pelling har man bestämt sig för att göra slarvsylta av en 70-årig långbänk. Han hade kunnat tillägga att man har bestämt sig för att göra slarvsylta av Konstmuseet också.
Det här var ett beslut som absolut ingen konstvän ville ha. En del av oss hade ändå varit nöjda med Kaniken när man nu inte orkade göra det enda riktigt anständiga, nämligen satsa på ett nybyggt konstmuseum. Idag känner vi alla att vi har blivit överkörda av en politisk ångvält oemottaglig för intryck och medborgerlig påverkan.
I en närmast obetalbar passus antyder Pelling att de tre partiledarna till skillnad från övriga debattörer har förmågan att se saken ur ett större och bredare perspektiv och fortsätter: ”Av debatten som förts kan man tro att frågan enbart handlar om var konstmuseet ska ligga. Vi vill lyfta nivån och se på lokaliseringen i ett större perspektiv”.
Då undrar man förstås vilket perspektiv detta kan vara? I den flod av debattartiklar och insändare som skrivits om konstmuseet genom åren har frågan behandlats ur konstens perspektiv, ur Konstmuseets perspektiv, ur Slottets perspektiv, ur ett demokratiskt tillgänglighetsperspektiv och ur ett stadsbyggnadsmässigt perspektiv. Vilket perspektiv är det vi har missat? Vilken nivå är det som Pelling, Mörck och Hassan befinner sig på men som vi andra inte förmår att nå upp till? Den himmelska?
Allt hopp står nu till att övriga partier ska bjuda motstånd mot detta kulturfientliga beslut och att denna demonstration av maktfullkomlig arrogans ska straffa sig i nästa val. Det är egentligen en otrolig tanke att våra politiska företrädare inte inser det självklara i att Uppsala ska ha ett centralt och lättillgängligt konstmuseum. I tider som dessa blir känslan av att bo och leva i en avkrok långt uppe i norr, fjärran från kulturens allfarvägar, större än någonsin.
För styrelsen i Konstens Hus Nu