När debatten om förhållanden på sjukhusen i Sverige vittnar om en ökande vårdkris beslutar Sjukhusstyrelsen i Uppsala att bidra till en utökad vårdkris i Uppsala. I sitt beslut om besparingar på 204 miljoner kronor (som är cirka 2,2 procent av hela budgeten) avslår man yrkande om en återremiss. Detta är häpnadsväckande! Man väljer alltså medvetet att utöka antalet tomma vårdplatser och fortsätta den redan inslagna vägen med minskning av personal.
PRO-distriktet i Uppsala län anser att utvecklingen inom svensk sjukvård är ovärdigt ett land som varit känt som en stark försvarare av välfärden. Budgetbeslutet som fattades av Sjukhusstyrelsen den 13 januari 2020 har inte tagit hänsyn till Socialstyrelsens rapport ”Kompetensförsörjning och patientsäkerhet”.
Sjukhusstyrelsens avslog ett yrkade på att föreslaget skulle återremitteras med bland annat uppdrag att inarbeta en risk- och konsekvensanalys avseende vilka konsekvenser förslaget förväntas få på verksamheten och sjukhusets uppdrag samt ange vilka personalkategorier och hur många personer som berörs. Sjukhusstyrelsen väljer att avstå från kartläggning av konsekvenserna som uppstår med den nu beslutade budgeten och dessutom mörkas vilka personalkategorier man avser.
Enligt SCB har antalet sjuksköterskor i Sveriges regioner minskat med 651 personer (1 procent) under perioden 2014 - 2017. I Uppsala län har antalet sjuksköterskor enligt Socialstyrelsens statistik ökat med 1,5 procent, medans antalet sjuksköterskor i slutenvården minskat med 4,7 procent (136 årsarbetskrafter). Motsvarande statistik för undersköterskor saknas.
136 färre sjuksköterskor i slutenvården kan därmed ge en fingervisning om att lite drygt 200 vårdplatser försvunnit (tre sjuksköterskor per vårdlag som har hand om 5 patienter).
Vårdplatsbristen slår hårt mot den äldre befolkningen, som ökar i antal och som under sina sista levnadsår ofta har kroniska sammansatta sjukdomstillstånd vilka kräver både akut sjukhusvård och värdig omsorg.
PRO i Uppsala län kräver omgående arbetsmiljöförbättrande åtgärder och höjda undersköterske- och sjuksköterskelöner, så att personal stannar kvar i den slutna sjukvården. Därmed öppnas förutsättningarna för att ”vakanta vårdplatser” omvandlas till slutenvårdsplatser – det är inte lokalbristen som föranleder krisen utan sjukhusledningen brist för en ansvarstagande personalpolitik.