Det är nu det sker. Framför mina ögon. Jag tvingas se dem falla. Ur. Ner. Sönder.
Det är nu det händer. Allt spricker. Systemet krackelerar. Vi gräver vår egen grop och snart faller även vi. För i ett samhälle som systematiskt bryter ner, smular sönder och tillintetgör unga människors hopp, tillit och framtidstro finns snart inget kvar att bygga på.
Ni sliter sönder våra hjärtan. Och bränner våra hjärnor som går på högvarv. Om vi sover? Nej. Gör ni?
För två år sedan blommade ännu hoppet och barnen började läka. De skrattade. I ögonen fanns glitter och glädje.
I dag är leendena stumma. Blickarna vända inåt. Infektioner och utslag härjar i tärda ansikten, gråa strån tränger fram på en ynglings hjässa. Det är stressen; den fruktansvärt tärande ovissheten och det förlorade hoppet om framtiden.
Två år har gått, av målmedveten strävan efter godkända betyg för att snabbt komma in i samhället och jobba. Betala tillbaka. Den ändlösa kampen.
Men nu kommer slutet nära. Fel slut. Deportationer står för dörren; för kamrater eller för dem själva. Ansiktena är askgråa, kropparna smala och ledlösa. Ropen på hjälp ekar ändlöst genom rymden.
Det är fullkomligt outhärdligt att bevittna - och inget kunna göra. Vi ropar för döva öron. De är barn vars livsgnista släckts av Sveriges inhumana asylpolitik - som tillintetgjorts av ångest och oro över att utvisas till döden.
Vi måste öppna våra ögon. Massutvisningarna av de ensamkommande barnen måste stoppas nu! Innan allt går sönder. Det finns inget sen. Det är nu det sker.