För någon vecka sedan skrev jag en insändare i UNT där jag svarade Johan Fredriksson, som var rädd att vistas i centrala Uppsala, att det inte fanns någon anledning att vara rädd. Det där föll inte i god jord.
LÄS MER:Jag känner mig rädd i centrala Uppsala
LÄS MER: Ingen anledning att vara rädd
Bara någon dag därefter (söndag 4 mars) fanns en insändare där någon som bodde i närheten av tågstationen, från sitt fönster kunde se gäng röra sej på perrongerna. Kanske inte så underligt att folk rör sej på perrongerna vid en tågstation.
LÄS MER: Uppsala är ingen idyllisk småstad
Torsdag 15 mars dök det upp ytterligare en insändare där jag kommenterades. Det är Birgitta B Lindgren som skriver att ”Rädsla är en känsla som ingen annan kan ta ifrån en eller ha en åsikt om”.
LÄS MER: Jag har blivit räddare
Det är sant att det är en mänsklig rättighet att vara rädd, lika som det är en mänsklig rättighet att inte vara rädd.
Jag vill inte förringa om en människa känner sig rädd, det är inte det. Vad jag ville med min insändare var att försöka förklara att det är i det närmaste helt riskfritt att promenera i city. Jag har ändå bott i Uppsala i 74 år och borde veta vad jag talar om.
Jag är öppen för att de som kommenterat min insändare och tycker att jag har fel, kontaktar insändarredaktören på UNT, som jag här ger min tillåtelse att lämna ut mitt telefonnummer, så gör vi som är inblandade i det här en besiktning i city, där vi tillsammans tittar på vad som verkar skrämmande. Jag bjuder på kaffe och wienerbröd efteråt.