I januari i år hölls en predikan för konfirmander av en pastor i Furuhöjdskyrkan i Alunda. Under predikan uttrycker pastorn sina homofobiska värderingar. ”Det är lögner om kön och bibeln är tydlig, det finns en man, det finns en kvinna skapad av gud för att höra samman”. Jag får en klump i magen av uttalandet.
Jag får en klump i magen av vetskapen att i kyrkoraderna sitter ungdomar. Statistiskt sätt vet vi att flera av dem identifierar sig eller kommer komma att identifiera sig som HBTQ personer. Jag får en klump i magen av att misstänka hur det uttalandet når dem personerna i raderna. Jag får en klump i magen över hur denna pastors egna värdering presenteras som fakta enligt Bibeln. En klump i magen av att vi inte kommit längre. Att budskapet riktas mot unga personer gör det hela ännu mer avskyvärt.
Jag är en heterosexuell kvinna uppvuxen i denna tätort, uppfostrad utifrån värderingarna att varje individ har rätt att älska vem hen vill. Att vi alla är jämlika, jämställda och har samma rättigheter och skyldigheter. Att värna om dem mänskliga rättigheterna. Därför skäms jag nu. Jag känner skam över detta uttalande, ett uttalande av en pastor i vår moderna samtid riktad till våra ungdomar. Riktad till våra ungdomar som förtjänar en uppväxt precis som jag, där det aldrig var oklarheter kring vem man fick älska.
Det är möjligt att det hela känns ännu värre att denna predikan inte fått den uppmärksamhet den förtjänar i media. Jag ser flera av mina medmänniskor som kommer från orten dela detta, men det hela tystas ner. Låt oss aldrig glömma att vi pratar om mänskliga rättigheter, mänskliga rättigheter som aldrig får tystas ner.