Det var en gång en stad där solen, även på den tiden, gick ner i havet. Många var de fartyg som allt från början av 1500-talet lastade och lossade, bunkrade eller sökte lä i stadens hamn. Kommersen var omfattande och livlig, och till och med hotade andra städers handel, vilket gjorde att både danskar och stockholmare brände ner staden. Senare blev hamnen en viktig utskeppningsplats för järnet från de uppländska bruken
Av egen våda och efter ryssarnas härjningar brann det sedan flera gånger, senast 1829. Öregrunds sjöbodar står i dag som symboler för stadens långa sjöfartshistoria vilken gav levebröd åt många bofasta sjömän, kaptener, lotsar, fyrskeppare, och inte minst stadens handelsmän.
Men tiderna har förändrats. Nu har nöjes- och fritidsindustrin tagit över och sjöbodarna bytt ägare och innehåll, och dessvärre, utseende. En enda sjöbod står dock kvar, som alla andra gjorde en gång i tiden, ute i vattnet.
Hamnen har alltid varit stadens hjärta och det är inte så konstigt att det nu är kroglivet som tagit över mycket av det som ger liv och rörelse åt sommarstaden, för det är en sommarstad med en kort och intensiv verksamhet. Detta betyder att när säsongen är förbi så tystnar staden - till någras glädje och andras förtret. Kvar står tomma verandor ännu en vinter? I alla fall tills kommunen fått ordning på sina papper.
För vicken avtalssoppa det varit, en riktig soppatorsk, visade det sig vara. Men så till slut förstår kommunen att tillstånd och markupplåtelser måste grunda sig på riktiga avtal. Efter allt visselblåsande ställer man sig nu stolt upp och förklarar att vi ska ta tag i det här. Och allt medan kommunen kastar ett ljus(?) över frågorna, så kan man under tiden undra hur det sedan, enligt nya detaljplanen, ska se ut i hamnen i fortsättningen.
Gör ingen snabb lösning för att lösa ett kortsiktigt trafikproblem och tafsa inte på vår 500-åriga sjöfartshistoria. Låt dåtid och nutid mötas med stor hänsyn tagen till det historiska arvet.