Man tar sig för pannan när man läser Hannes Sjöbergs debattartikel i UNT den 27:e december om att Uppsalas lärare måste städa efter eleverna.
Mycket har hänt i skolans främmande och unika värld. Att skolvärlden blivit så degenererade att lärarna måste städa efter elevernas nedskräpning verkar dock helt bortom allt förnuft.
Att eleverna grisar ner exempelvis i form av papper, tuggummin och dylikt som förpassats till golvet eller bänkarna är ingen städfråga utan helt och hållet en ordningsfråga som inte städpersonalen borde berätta sig med. Läraren är ansvarig för ordningen i klassrummet – men det innebär inte att läraren ska plocka upp efter eleverna. Än mindre ligger detta ansvar på anställd städpersonal som i huvudsak ansvarar för golvvård och storstädsuppgifter.
Det var onekligen bättre förr när jag gick i skolan. Då hade man i klasserna ett rullande schema där någon av eleverna hade till uppgift att varje vecka vara en så kallad ordningsman. Som ordningsman ansvarade man under rasten för att sudda tavlan, plocka skräp och slänga detta i papperskorgen, vädra samt i övrigt återställa en god miljö i klassrummet.
Det är otidsenligt att ropa på städpersonalen när man själv grisat ner. Vi har inte längre ett tjänarsamhälle. Det borde även skolan lämnat för länge sedan.
Att ha ett system med ordningsman, eller ordningspersoner som det idag antagligen måste heta, är även pedagogiskt helt rätt. Att vara ordningsman var ett hedersuppdrag som ingen tog skada av, snarare tvärtom.
I min generation vet vi vad en papperskorg är och vad den är till för istället för att bara släppa skräp och utgå ifrån att någon annan ska plocka upp efter oss. Frågan är varför skolan i debattartikeln framstår så tafatt och räddhågsen när det gäller ordning och reda