Vi är inne i en tid där det talas mycket om rättssäkerheten i Sverige. Det diskuteras till höger och vänster om hur vi ska skydda våra medborgare mot den ökande kriminaliteten genom lagändringar.
Jag är specialistsjuksköterska i psykiatri och har arbetat både i kriminalvården och nu på sluten psykiatrisk avdelning vid Akademiska sjukhuset i många år. Jag har under åren förundrats över hur tandlöst lagen hanterar säkerheten för personalen på vår avdelning. För någon vecka sedan slogs en skötare på avdelningen medvetslös och en annan fick sitt knä söndersparkat av samma patient.
Patienten togs om hand och behandlades och medicinerades enligt riktlinjer och under noggrann uppsikt av specialistläkare, sjuksköterskor, skötare och ordningsvakter.
Det som fortfarande förbryllar mig och gör mig bekymrad är tiden efter att de akuta insatserna är avslutade. Medan mina kollegor är hemma sjukskrivna och oförmögna att arbeta med smärtor, sömnsvårigheter, ångest och inkomstbortfall så får patienten börja röra sig fritt utanför sjukhuset bara dagar efter överfallet. Patienten får gå ut och röka helt utan uppsyn. Patienten får gå på promenader med anhöriga. Han anses ”förbättrad”.
Avdelningen har polisanmält ärendet men vi vet alla i personalgruppen att det inte kommer leda någonstans. Jag talar nu om en patient som jag personligen inte vill möta ute i samhället och som jag inte vill att mina barn ska behöva stöta på i framtiden. Problemet är att konsekvenserna för den här patientgruppen är oerhört få. Medan patienten har berövat mina kollegor sin hälsa så ska han få vandra ut i samhället helt utan konsekvenser eller övervakning. Det som är skrämmande är att just det här exemplet inte är unikt på något sätt.
Vi har i dag ett samhälle fullt av våldsutövande människor som haft en vårdtid i psykiatrin som vi inte kommer åt då lagen inte räcker till. De anses färdigbehandlade. Många av dem har flera polisanmälningar i bagaget som läggs ned då de ansetts ”sjuka” när de begått överfallen. Min fråga är om vi inte ska se över lagen här? Ska vi tillåta människor att gå fria efter våldsbrott bara för att de anses sjuka? Bör inte psykiatrin och polismyndigheten ha stöd i lagen att placera patienter på låsta boenden som gång på gång slutar att medicinera och begår nya brott?
Camilla Grögaard