I Aftonbladet häromveckan gick det att läsa om hur illa det ser ut på många sjukhuskyrkogårdar i Sverige. Särskilt allvarligt är läget i Lund där S:t Lars kyrkogård förfaller. Ingen vill ta ansvar över platsen där nära 2000 personer har blivit begravda.
De var psykiskt sjuka och uppenbarligen finns det inget slut på den diskriminering som människor med psykisk sjukdom får utstå – den fortsätter även i efterlivet. Men inte bara sjukhuskyrkogårdarnas vanskötsel länkar vidare i diskrimineringskedjan, det kan också deras ägarförhållanden göra.
Ulleråkers kyrkogård i Uppsala är en av de mest välskötta sjukhuskyrkogårdarna i landet, tack vare Uppsala kyrkogårdar som så fint tar hand om den. Det som skaver är att Uppsala kommun äger platsen, en begravningsplats som kyrkan värnar och önskar äga.
Varför detta udda ägandeskap? Jag vill mena att det handlar om en kontroll över sjukhuskyrkogården som i förlängningen innebär att Uppsala kommun inte respekterar de människor som är begravda där. För en ägare som kommunen kan vilorummets helgd aldrig vara i fokus och inkomstbringande byggnadsprojekt riskerar då att få större betydelse än 1300 personers värdiga åminnelse.