Som visst teckenspråkkunnig vill jag nu säga:
– Stopp där ni som jagar på för ett allmänt munskyddskrav!
Ni trampar på landets teckenspråkiga som ju i sitt språk har behov av läppläsning. Förmodligen speciellt så våra vuxendöva och våra svårt hörselskadade.
Ska vi jämföra oss med omvärlden så må det så bli med riken där detta språk har samma ställning som i våra nordiska länder. Där det finns utvecklad tolktjänst för teckenspråkiga och gärna teckenspråkiga präster.
Misstanken säger mig också att vi har brister hos landets samtliga dagstidningar. Det är beklagligt då våra teckenspråkiga är flitiga tidningsläsare. De är ju så för att de till exempel missar allt av radions sändningar.
Jag kan uppleva att det mycket snart må vara dags för en riksomfattande demonstration av alla oss som redan kan teckenspråkets grund. Något annat tilltag finns väl inte för att få munskyddsivrarna att sansa sig en smula.
Det finns mycket att upplysa om teckenspråkets utveckling som språk både här i Norden och i övriga världen. Våra döva i Sverige organiserade sig 1868. Först 1981 tog Sveriges riksdag beslut om ett accepterande av teckenspråket som ett eget språk. Då blev Sverige, märkligt nog, först i världen. Teckenspråket är inte accepterat som språk ännu i hela världen.
Tänk er in i våra teckenspråkigas situation. Speciellt då vuxendövas och gravt hörselskadade vuxnas, som inte är födda med och tidigt tränade i teckenspråket. Läs på. Läs till exempel Bo Anderssons "En erfarenhet rikare".
Bär munskydd ni som känner er tvungna! De signalerar ju om er situation. Ni känner er väl lugna då. För våra teckenspråkiga må det gälla annat. Åtminstone för dem som är seende. De kan talas vid, om de så önskar, på avstånd där varken hosta eller nysningar skapar orosmoment. De kan om de känner rädsla.
För övrigt är det väl också dags för en omfattande sorgestund till minne av alla som har avlidit till följd av coronapandemin? Till folkmängd sett hör ju Sverige till de svårast drabbade av världens länder. Rätta mig om jag har fel!