Så har det hänt! Från att ha varit föredöme för världen har lilla Sverige blivit världens värst drabbade land per tusental vad gäller dödsfall i coronapandemin! En föga smickrande titel. Visserligen har vi bättre statistik än många fattiga länder. Men man undrar ändå: Hur är detta möjligt!
– Vad har hänt med ordningens högborg Sverige, frågar sig statsvetarprofessor Bo Rothstein i ett radoinlägg nyligen.
Jag ser just nu följande förklaringar:
VI har haft en ogrumlad tilltro till våra myndigheter sedan 1700-talet. Nu gäller Folkhälsomyndigheten, vars slappa krav på oss skulle vara de riktiga att följa. Men varför tog man inte i från början utan valde den försiktiga lagom-linjen i stället?
Vi har trott att vi kan gå omkring i samhället helt obekymrade, till exempel i mataffärer, bara vi håller de avstånd till varandra som föreskrivs.
Så naivt! Varför inte munskydd, som skulle skydda alla i affären oavsett avstånd. Bara att dra upp då man går in och sedan ta bort då man går ut. Men i Sverige tar vi inte till som man anser så drastiska åtgärder. Länder som Italien, Spanien, Belgien och England hade tidigare så mycket värre läge än Sverige, men har nu lyckats vända trenden.
Vi har länge skyfflat undan våra äldre i särskilda äldreboenden. Och litat på att de skyddas där på alla sätt. Men nu kommer den kalla verkligheten och avslöjar de svagheter som råder.
Vi har hoppats att vi skulle få bli testade om vi drabbas. Så får vi reda på att detta gäller bara vårdpersonal och folk i samhällsviktiga funktioner.
Men alla vi andra, till exempel en mig närstående, som under två månader haft många symptom från hög feber till andningssvårigheter, kan ännu inte få ett test utfört. Vad hände egentligen med alla utlovade tester?
Vi har haft fred mycket längre än de flesta europeiska länder med undantag för Schweiz. Men är det orsaken till vår bristande krisberedskap i jämförelse med exempelvis Danmark och Norge?