I ett reportage 25/9 beskriver den äldre kvinnan Eva sina sjukdomar, sin ensamhet och sociala isolering och den svåra ångest hon upplever som följd och som är den värsta. Hon ansöker om stöd och hjälp hos biståndsbedömarna. Ansökan avslås, hon uppfyller inte kriterierna, inte ens kriteriet...”oro på grund av psykisk ohäIsa”. Ångest kategoriseras annars inom sjukvården som ett mycket allvarligt symtom som leder till fysisk och psykisk ohälsa.
Men nu rekommenderas i stället fler hembesök från hemtjänsten.Nå, hur ser nu verkligheten ut i denna hemtjänsthimmel ?Behöver jag beskriva den igen? Det kommer sannolikt att innebära att 5-6 olika unga människor, okända, kommer hem till henne och har till uppgift att lugna henne på 5-10 minuter.Och hur ska det egentligen gå till? Det blir med all säkerhet en övermäktig uppgift, ett plus minus noll. Den här formen av ångest som Eva beskriver, botas enklast med att vara i en gemenskap, vilket hon ju själv så klokt efterfrågar.
Nu kommer min fråga.Hur kommer det sig att den här biståndsbedömningen går så på tvärs mot äldreförvaltningens projekt att bekämpa den ”ofrivilliga ensamheten” i kommunen, en enträgen kamp som pågått nu under en längre tid. Har biståndshandläggarna inte hängt med? Äldreförvaltningen, ni har ordinerat fel medicin, man lyssnar på sin patient, man tolkar alltid lagen.