Jag vill dela en upplevelse och reflektion med er …
Nyligen besökte jag Ho Chi Minh-staden en 7 millioners stad i Vietnam. De första som slår mig är trafiken. En myriad av trafikanter; Skotrar, bilar, fotgängare och cyklar, benämnda i numerär ordning. Fascinerande är att det egentligen bara finns en regel, håll till höger (oftast) och trafikljus som reglerar flöden. Det märkliga är att jag inte såg en enda incident! Med cykeltaxi i tre timmar har jag aldrig känt mig säkrare än där och då. Reflektionen bygger på frågan; Hur är det möjligt?
Det slår mig att med få regler så måste man kommunicera för att lyckas, vilket man gör med ögonkontakt och tutningar. ”Jag ser er – här är jag” och alla vill komma fram helskinnade.
Färre regleringar kompenseras med kommunikation och kommunikation är inte minst i Sverige vår absolut sämsta gren. Kommunikation istället för regleringar kan appliceras på samhället.
Detaljregleringar från politisk nivå är fel väg. Politiker måste ha ett produktledarperspektiv och därmed basal kunskap i produktutveckling. En produktledare förstår att det finns ett antal abstraktionsnivåer innan en lösningsorienterad implementation.
Vän av ordning tänker; ”Kommer inte politikerna ännu längre från oss medborgare”? Svaret är; ”Nej, tvärtom”; Produktledare måste kontinuerligt kommunicera med sina kunder för att ”produkterna” skall uppfylla kundernas behov.
En annan företeelse är värdegrundsarbete i syfte att generera regler; Strunta i detta och upprätthåll istället en kultur som uppmuntrar och tar hänsyn till kommunikation, inom industrin benämnt ”lean”.