Vi har nu i många decennier fått vänja oss vid att snötäcket normalt inte blir högre än 15–20 cm och att varaktigheten ofta begränsar sig till någon månad – sammanhängande eller i ett par omgångar. Det räcker inte för att maskinpreparera bra skidspår annat än på jämnt underlag som golfbanor, där det går att ploga ihop snön till högre höjd. Särskilt svårt är det att få till njutbara spår där sträckningen går över plöjda åkrar.
Sådana finns under vissa avsnitt i de flesta spår i det högfrekventerade området Hågadalen, Nåsten, Hammarskog. Ändå är intresset för längdåkning i dessa skidspår stort i alla åldrar, så fort det dumpit ner en gnutta snö.
Jag efterlyser två åtgärder av kommunen:
För det första bör kommunen ingå avtal med berörda jordbrukare om att de, naturligtvis mot ersättning, vid plöjning ska lämna en remsa på fem meters bredd där viktiga, dubbla skidspår dras.
För det andra bör Uppsala gå ihop med andra kommuner i södra Sverige om ett projekt att utveckla en fyrhjuling/snöskoter med två armar som blåser in snö från sidorna och därmed fördubblar eller tredubblar snömängden där spåret dras. En sådan manick skulle kunna användas även där terrängen vid sidan av spåret är ojämn. Det borde då bli möjligt att maskinpreparera spår även vid 15 cm naturligt snödjup. Spåren skulle bli hårt packade och därmed i motsats till pedestriellt uppgångna spår klara mildväder bättre. Vid goda snövintrar borde spår gjorda på detta sätt kunna vara åkbara mars månad ut.
Kostnaden för utvecklingsprojektet blir försumbar för Uppsalas del. Kostnaden för spårning finns redan och är bagatellartad jämfört med vissa andra projekt inom fritidsförvaltningen, vilka inte gynnar den breda allmänheten. Med tanke på alla fyrtiotalister som nu flitigt nöter skidspåren under veckorna kan investeringen i bästa fall dessutom leda till att Uppsala plattar ut ännu en kurva genom att en del av denna ”jättepropp” behöver tas in på långvården först tillsammans med femtiotalisterna.