Jag blir så trött. Jag ser hur allt tinar bort. Klimatet tillsammans med drömmar och hopp, hos mig, och hos många andra. Nu är bara en liten droppe kvar av det hopp som en gång fanns där, och den droppen förångas i eldsvådorna eller dränks i översvämningarna. Dränks i allt det hemska som världens politiker misslyckas med, eller inte ens försöker stoppa. De slänger bort vårt hopp, vår kamp, vår strävan och vår längtan om en bättre värld. Och kvar står vi med vår rädsla, hopplöshet, uppgivenhet och trötthet. Jag blir så trött!
Och det är lätt att tappa modet, när man ständigt möts av motgångar och människor som inte tar en på allvar, tar krisen på allvar. Jag som ung behöver se på när de som håller min framtid i sina händer, bara slänger bort den. Jag, och många med mig, vill kämpa, och det är ju också därför jag skrivit detta. Vi tänker inte vänta tills det är försent. Men tillsammans med vår kamp krävs att de med makt tar krafttag för att vi ska lyckas. Det krävs också ett miljödepartement, en högre klimatbudget och stora beslut som också måste bli handling. Samtidigt som allt detta sker, politiker som inte lyssnar och en döende planet som knackar på dörren, så förväntas vi unga vara glada och förväntansfulla inför framtiden. Vi förväntas vara redo att ta världen med storm. Men hur tar man en värld med storm som redan är översvämmad, uttorkad eller nerbrunnen till aska? Stormen är redan här. Men det märker de knappt. De som styr. Det är svårt att se sånt när man blundar för verkligheten. Vi som vågar se kan inte göra allt själva. Vi kan göra mycket, men i slutändan behöver vi världens regeringar och parlament som tillsammans kan stoppa de utsläpp som sker globalt. De måste ta sitt ansvar att göra det som är bäst för människor, världen över. Men istället diskuterar de fortfarande om det ens borde räknas som en kris, om det ens är på riktigt!
Ja, jag är trött på alltihop. Men jag har också insett en sak. Det kan kännas tufft, nu när hela världen tycks gå emot en. Men det är också nu, i den kritiska timmen, som vår kamp är som viktigast! Vi kan inte ge upp, det är nu eller aldrig. Och ja, det kan kännas svårt när man hör och ser allt som händer, men därför måste vi bära våra vänner när de inte längre orkar gå, och skrika dubbelt så högt, när andra har tappat rösten! Vi sitter alla i samma båt, därför måste vi jobba tillsammans och vända vår frustration till handlingskraft. För bara då kan vi vända den här krisen!