Många av oss kan vara lite förtjusta över att framstå som förträffliga i något avseende. Men den känslan är en dålig tjänare som vi bör passa oss för. Det får inte bli en tävlan i förträfflighet när vi nu behöver göra livsstilsförändringar av hänsyn till klimat och till att jordens resurser är ändliga. Det är en återvändsgränd. Känslan av förträfflighet förutsätter nämligen att andra inte är lika bra som jag är och då är inte drivkraften att ens eget beteende blir det normala, för om det blir så, då förlorar man ju sin upphöjda position.
Däremot är det avgörande att var och en av oss visar ledarskap för att vi på ett rimligt sätt ska hinna hantera klimatkrisen. Genom att efter bästa förmåga göra vad vi kan och visa vad vi gör, påverkar vi andra att göra detsamma. Och inte minst blir vårt handlande ett stöd till våra förtroendevalda att våga fatta nödvändiga men besvärliga politiska beslut.
Kampanjen Flygfritt2020 kan bli den murbräcka som får oss att koppla ihop vår insikt om att vi befinner oss i en klimatkris med hur vi faktiskt väljer att leva. Att lova att avstå från något som vi kanske sett som årets höjdpunkt. Men vi lovar det bara för ett år och bara om 100 000 till gör detsamma. Genom dessa förbehåll blir det ingen elittävlan i förträfflighet samtidigt som manifestationen sannolikt får stort genomslag om den lyckas. Flygfrittrörelsen har redan spritts till flera länder och New York Times har sagt att om vi lyckas bli 100 000 så kommer de att skriva om kampanjen.
På fredag går startskottet för en lokal grupp som uppmuntrar Uppsalaborna att nu i höst ansluta sig till ett flygfritt år. Även om man själv inte kan avstå från att flyga finns goda skäl att välkomna detta initiativ.