Klassisk socialliberalism hemlös i blockpolitiken

Liberalerna bör inte låta ursäkter och fåfänga färga valanalysen, skriver Terry Carlbom.

Valanalysen återstår för Johan Pehrson och Liberalerna, skriver Terry Carlbom.

Valanalysen återstår för Johan Pehrson och Liberalerna, skriver Terry Carlbom.

Foto: Tim Aro/TT

Insändare2022-09-30 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter milt jubel på Liberalernas valvaka över att klara 4-procentsspärren för representation i riksdagen, återstår den faktiska valanalysen. Vår svenska författning bygger på ett representativt flerpartisystem, där regeringsbildning och makten blir ett resultat av förhandlingar. Vinnare blir det parti som förmår samla störst stöd i riksdagen.

Men svensk politik har fått uppleva en begreppsförflyttning. Efter 2006 växte ett paradigmskifte fram. Den svenska borgerliga oppositionen - först en "alliansregering" för att övervinna S-dominansen i svensk politik - blev under Kristersson alltmera en "blockfråga". Detta förvandlar de förväntade förhandlingarna mellan många partier till ett tvådimensionellt höger-vänster-alternativ för väljarkåren.

Själva sättet att tänka kring politiken har naturligtvis väldigt medvetet odlats av de partier som sett fördel i att framställa det politiska narrativet som ett val mellan två block, vänster/rött, och höger/blått. För eller emot. Något tredje gavs inte, och den dåvarande Liberala partiledningen under Nyamko Sabuni ställdes mot väggen.

Det tillhör den svenska liberalismens stora tragedier att den dåvarande partistyrelsen via interna val tvingade fram ett ställningstagande. Partiledaren vann, och partiet förklarade sig borgerligt, det vill säga konservativt. Onödigt. Ingen "vann" på denna tydlighet, eftersom närheten till SD ställde klassiska socialliberaler utan given hemvist. Varför vara ’"tydlig" när själva poängen med flerpartisystemet är att regeringsmakten är tänkt att vara ett resultat av förhandlingar? Där varje parti deltar bara ifall det tillfredsställt de egna centrala programprioriteringarna.

Opinionsundersökningarna som följde bekräftade detta politiska haveri. Partiet föll under strecket så markant att partiledaren drog slutsatsen att det läget var ohållbart. Johan Pehrson tillträdde. Frågan uppstår: varifrån kom nu det stöd, som till slut lyfte partiet in i riksdagen?

När valanalyserna är färdiga kvarstår i alla fall det grundläggande liberala identitetsproblemet. Att förklara sig "borgerlig’" blev i realiteten att definiera sig som dörrmatta åt ett högerparti som nu gick i armkrok med det mest ultrakonservativa vi har i partipolitiken. Tala om att liberalismen sköt sig i foten när man skulle vara ’"tydlig"!

Uppenbart är att den klassiska socialliberalismen känner sig hemlös i blockpolitikens värld. Därav utmaningen. Låt inte ursäkter och fåfänga färga valanalysen!