Debatten om tv-serien ”Kalifat” kretsar kring islamofobi. Det ena lägret menar att serien spär på stereotyper och fördomar om muslimer, medan det andra lägret menar att serien inte handlar om muslimer utan om den mordiska sekten ISIS, varför karaktärerna naturligtvis är dåliga.

Det senare argumentet vore giltigt om det gällde en sekt inom majoritetsbefolkningen, men det handlar om en sekt inom en minoritetsgrupp, vilket får andra konsekvenser. Serien gestaltar svenska muslimer där somliga ansluter sig till ISIS. När SVT gestaltar svenska muslimer borde de intressera sig för vad svenska muslimer tycker om deras gestaltning, och ta till sig våra synpunkter. Vi har inifrånperspektivet, serieskaparna har ett utifrånperspektiv, varför vi ser och inser problem. I dagens polariserade debattklimat väljer många att skrika ”överdrift” och ”känslig muslim” istället för att försöka förstå vad vi menar. 

Serien spär på fördomar genom associationer. Hosam slår sin fru för att hon blev våldtagen, sedan kysser han koranen och ber. Sulle är grym mot sina föräldrar när hon är religiös, men vänlig när hon tar av sig slöjan och går ifrån religionen. Ser ni inte problemet i att vanlig muslimsk praxis får dessa associationer? 

Den arabiska pappans kommentar om att hans dotter aldrig har levt under sharia, som om det vore något förfärligt, är oerhört missvisande eftersom de allra flesta arabländer lider av politiska förtryck under sekulära diktatorer. Den arabiska våren handlade aldrig någonsin om att få bort sharialagar. Detta är ett av de största missförstånden om arabländerna. Tunisiens Ben Ali förbjöd slöja och Gadaffi hängde islamister i tv. Du kan åka till nästan vilket arabland som helst och visa håret och dricka alkohol, men kritiserar du regimen kan du bli fängslad och torterad. Detta är verkligheten, och sådana kommentarer stärker felaktiga uppfattningar om verkligheten. 

I linje med vårt sekulära samhälles syn på religiositet som ett sociologiskt fenomen, finns det ingen uppriktig religiös tro hos karaktärerna. I serien är religion en identitetsfråga och en ursäkt för att ge utlopp åt personlig ilska. Från en muslim som har växt upp i ett samhälle där sekularism är normen och religiositet förminskas och förlöjligas, vill jag säga att religion för mig alltid har handlat om andlighet, om det högre i livet, om reflektion över världen och naturen, om sanningssökande och skönhet. Det vore rimligt att behandla andlighet i en serie om religion.