Julius Caesar, pjäsen som för närvarande spelas på Uppsala stadsteater, sägs bygga på William Shakespeares pjäs med samma namn. Som underrubrik har man lagt ”Ett varningens testamente”. Den tycks spelas för fullsatt salong och har fått god recension i UNT medan recensenten i Ergo höll visst avstånd.
Scenen är uppbyggd i tre delar, och till detta finns tre stora videoskärmar. Sex bilder där åskådarens öga försöker hålla koll. Och på scenen förutom skådespelarna (som ibland tycktes stå i skymundan) en man med assistent och stor kamera och hans närbilder på skådespelarna visas på de tre skärmarna.
En recensent prisade blandningen teater och film.
Intressant teknik, ja, men var den verkligen gynnsam för pjäsen? Knappast för åskådarna! Som åskådare behöver man koncentrera sig på vad som händer rakt fram på scenen. Även med hörhjälpmedel var det svårt uppfatta hela dialogen.
Hela pjäsen förblir obegriplig. En man faller för ett skott redan i Akt 1. Vad fanns mer att vänta? En man till i det som var byggt som pissoar. Och stundvis ganska händelselöst. Inte lockade den till att rekommendera någon att gå och se denna pjäs! Inte ens namnet som användbart!
Den märkliga uppsättningen på 2 x 3 parallella scenbilder splittrar och förblir obegriplig.
Jag förväntar mig inte direkt att dagens teater ska vara som Riksteaterns uppsättning av Strindbergs Fadren år 1957, men lite mer vanlig teater med eftertanke, koncentration och kontakt med publiken!