NÀr jag slutade som domprost och kyrkoherde i Uppsala i höstas fick jag möjligheten att Äka som ekumenisk följeslagare till Palestina och Israel. Vi lÀmnade Sverige den 30 augusti för att ÄtervÀnda den 26 november men sÄ blev det alltsÄ inte, vi evakuerades pÄ grund av kriget och kom hem redan den 13 oktober.
Men nÄgra veckor hann vi ÀndÄ dela liv och erfarenheter med mÀnniskor i Jerusalem, Jeriko, Betlehem, Hebron och Yatta. Om det finns det mycket att berÀtta men krig kommer alltid först i rapporteringen. Fullt förstÄeligt, men vad skulle hÀnda om freden skulle fÄ komma först?
"Freden mĂ„ste komma först. Gör den inte det min vĂ€n kommer inget efter den,â för att citera Tage Danielsson.
I debatter och diskussioner verkar det vara lÀttare att vara mot nÄgot Àn för nÄgot. Att vÀlja sida Àr viktigt men nÀr krig rÄder sÄ Àr lidandet lika stort, döden lika brutal vem som Àn drabbas.
Man kan stÀlla in ett firande men man kan inte stÀlla in en födelse. KÀrnan i julberÀttelsen, stjÀrnan i Betlehem, Jesusbarnet blev början pÄ en vÀrldsreligion som har fred som mÄl.
Vi firar jul för att Gud blev mÀnniska, född av en judisk mamma i Palestina, dÄ ockuperat av romarna. VÀrlden Àr sig lik men Gud Àr sig ocksÄ lik - finns alltid i det svÄraste.
DÀrför kan vi fira jul och stödja fredsarbete pÄ olika sÀtt.
En fredfull jul önskar: