När jag slutade som domprost och kyrkoherde i Uppsala i höstas fick jag möjligheten att åka som ekumenisk följeslagare till Palestina och Israel. Vi lämnade Sverige den 30 augusti för att återvända den 26 november men så blev det alltså inte, vi evakuerades på grund av kriget och kom hem redan den 13 oktober.
Men några veckor hann vi ändå dela liv och erfarenheter med människor i Jerusalem, Jeriko, Betlehem, Hebron och Yatta. Om det finns det mycket att berätta men krig kommer alltid först i rapporteringen. Fullt förståeligt, men vad skulle hända om freden skulle få komma först?
"Freden måste komma först. Gör den inte det min vän kommer inget efter den,” för att citera Tage Danielsson.
I debatter och diskussioner verkar det vara lättare att vara mot något än för något. Att välja sida är viktigt men när krig råder så är lidandet lika stort, döden lika brutal vem som än drabbas.
Man kan ställa in ett firande men man kan inte ställa in en födelse. Kärnan i julberättelsen, stjärnan i Betlehem, Jesusbarnet blev början på en världsreligion som har fred som mål.
Vi firar jul för att Gud blev människa, född av en judisk mamma i Palestina, då ockuperat av romarna. Världen är sig lik men Gud är sig också lik - finns alltid i det svåraste.
Därför kan vi fira jul och stödja fredsarbete på olika sätt.
En fredfull jul önskar: