Svar till Ann-Sophie Myrdal.
Anne-Sophie Myrdal fortsätter att plädera för att Vaksalaskolan en dag ska bli vårt nya konstmuseum (UNT 12/1).
Förslaget förefaller kanske inte så orimligt vid första påseende. Byggnaden i sig är utan tvekan både representativ och av hög arkitektonisk kvalitet, men funderar man en stund så framträder snabbt flera nackdelar, särskilt som hon tydligen tänker sig att själva museet inte ska ligga i Gunnar Leches huvudbyggnad utan i någon form av rotunda med glaskupol inne på gården.
Ett konstmuseum inne på gården skulle ju i det här fallet innebära att det hamnade på vad som måste karaktäriseras som en bakgård i förhållande till Vaksala torg och då upprepas ju anonymiseringen och undanskymdheten med museets placering i Slottet. Ett konstmuseum bör tvärtom, i likhet med ett stadsbibliotek, en stadsteater eller ett konserthus, annonsera sig tydligt gentemot omgivningen och då med fördel i någon form av anslående märkesbyggnad.
När det gäller konstmuseets placering är det en olycka att så många olika förslag florerar i debatten även om många av dem är både intressanta och kreativa och borde ha förtjänat ett bättre öde än att tigas ihjäl av en uppenbart ointresserad kommunledning. Det vore bra om ”konströrelsen” kunde enas kring, och sätta kraft bakom, ett förslag och då är i dagsläget det bästa och mest realistiska förslaget att placera museet i Järnvägsparken.
Jag är den förste att beklaga att Metods och Mats B Anderssons förslag skulle innebära att cykelparkeringen försvinner men att låta denna lägga en död hand över platsen är att gå för långt. (Att taxistationen skulle försvinna är ett missförstånd.) Vill man till varje pris behålla möjligheten att kunna parkera cykeln i omedelbar anslutning till tåget kan man ju fundera på om man inte skulle kunna ta gräsytorna längs Kungsgatan i anspråk även om jag kanske inte skulle rekommendera det själv.
Även som cyklist kan man faktiskt ställa cykeln en bit ifrån och promenera sista biten.