Sverige och vi svenskar slår oss för bröstet och tycker att vi är i framkant när det gäller naturvård och att värna djur och natur. Vi tycker nog nästan att vi är världsbäst. Vi ser ner på länder i tropikerna som ”hugger ner regnskogen”. Men hur är det egentligen med detta?
Sverige är ett stort glesbefolkat och rikt land med goda möjligheter att bevara naturliga skogar. Men gör vi detta? Faktum är att det är bara någon futtig procent av vår egentliga skogsmark som är på något sätt skyddad. I princip alla skyddade naturvårdsområden är obrukbar skogsmark. De är fjällområden, mossar och sumpmarker där rationellt skogsbruk inte kan utföras. Den lilla procent av egentlig skogsmark som är skyddad är dessutom i många fall inte heller skyddad, där sker avverkning och där bedriver vi även jakt.
Däremot tycker vi att fattiga länder med stor befolkning i tropiska områden ska bevara sin skog och sina exotiska rovdjur, ”det är skandal att de skövlar sin skog” som vi uttrycker det. Vi brukar vår skog medan de skövlar sin regnskog.
En bevarad naturskog i Sverige har många värden, förutom det rent ekonomiska som driver vår nuvarande skogspolitik till 110 procent. Vi har en moralisk plikt mot oss själva, mot kommande generationer, mot livet och evolutionen, mot moder jord, att bevara naturliga skogar där alla arter har en möjlighet att utvecklas och fortplanta sig. Den nuvarande politiken att försöka göra skogsbruket miljövänligt är en bra åtgärd men den räcker inte. Vi behöver stora sammanhängande skogsområden som får utvecklas naturligt. Naturliga skogar och områden är alla vår genetiska vagga, vårt genetiska arv och vårt genetiska kapital.
Vem tar ansvar och kämpar för dessa värden, mångfalden i den svenska skogen? Naturvårdsverket? Skogsvårdsstyrelsen? Politikerna? Kyrkan som är en stor skogsägare? Uppsala universitet som också är en stor skogsägare? Jag skulle vilja säga ingen.