En av föräldrars viktigaste uppgifter är att bibringa barn och ungdomar socialt och emotionellt lärande. Bristerna är emellertid stora. Forskning visar att många barn saknar, till exempel, förmåga till impulskontroll. När elever i skolan stöter på hinder i lärandet är det viktigt att man lärt sig att möta starka känslor och att samspela socialt. Brister i dessa avseenden visar sig i sådant som mobbning, våld och försämrad intellektuell inlärning.
Våra politikers reaktion på dessa fakta är att vi behöver fler fritidsgårdar. Sådana behövs förvisso, men när ska man inse att enbart fritidsgårdar inte är lösningen på det grundläggande problemet, brister i emotionellt lärande. Tilläggas bör att inte ens fler fritidsgårdar har tillkommit.
Vad bör då göras? Det som föräldrar inte klarar måste samhället, vår solidaritetsorganisation, kommunen, ta ansvar för. Inför ett skolämne med inriktning livskunskap. Insikten om nödvändigheten härav tycks inte finnas hos något av de politiska partierna.
För att presentera tankar om denna fråga vände jag mig, för en organisations räkning, till Liberalerna, som anger skolan som en profilfråga. Partiet har tre ministrar, som har ett ansvar för utbildningsfrågor, partiledaren Johan Pehrson, skolministern Lotta Edholm och utbildningsministern Mats Person. Efter många turer för att få svar på begäran om sammanträffande för att presentera tankar om ett särskilt skolämne kom svaret att man tackar nej.
Så var det med det intresset för ett förbättrat, både emotionellt och intellektuellt, lärande i skolan.