Inflytelserika politiker, företagare och lobbyister talar gärna om infångning och lagring av koldioxid (den så kallade CCS-metoden). Den ”fyller ett känslomässigt snarare än tekniskt syfte” konstaterar Greta Thunberg i Klimatboken och citerar därmed en av sina många experter och forskare. Med ett diagram från Internationella Energiorganet (IEA) visas hur mycket uppfångning det skulle behövas för att uppnå netto-noll-utsläppsmålet år 2050: 1 578 megaton. Det jämförs med de löften om infångning som hittills avgivits (som alltså räknats in i hur man avser att uppnå netto-noll-målet). När boken skrivs är den globala kapaciteten att fånga in och lagra koldioxid cirka 40 megaton.
Den norska journalisten Ketan Joshi, som har talande exempel på havererade CCS-projekt från det egna landet, skriver: ”Också när CCS-tekniken fungerar, gör den det i en skala som är närmast försumbar i förhållande till storleken på det problem som metoden är tänkt att lösa”. Av de ca 150 projekt som planerades vara driftklara 2020 har två tredjedelar antingen avvecklats eller skjutits upp på obestämd tid, för att de blivit så fruktansvärt dyra i förhållande till det förväntade resultatet och givetvis inte funnit några intresserade investerare. Samtidigt produceras fortfarande tjusiga pdf:er fulla av ”bildbanksfoton” där CCS-metoden presenteras som en räddare i nöden. Den stimulerar och lindar in fantasin om att vi ska kunna fortsätta leva som vi gör idag och rättfärdigar den fortfarande stora utbyggnaden av fossilbränsleprojekt samtidigt som den bromsar och fördröjer verkliga åtgärder.
Den som vill läsa specifikt om infångning och lagring av koldioxid kan göra det på sidorna 260-264 i Klimatboken, som ju också skänkts till samtliga riksdagsledamöter. Det var bara SD:s ledamöterna som inte tog emot den gåvan. Hoppas i alla fall övriga tar tillfället i akt och sätter sej in i fakta.